søndag, november 11, 2007

11/11

Sjølv etter sju år er smerten til stades, og alt eg ynskjer er å bli ferdig med desse tunge dagane eg har. Eg stør meg framleis til diktet av Karl Asplund:

TRÄDET

Vad dumt det är att tro, att man kan glömma,

och dumt att tro, att tiden läker såren.

Den stora sorgen - den är intet sår.

Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma

och gror och växer till ett träd med åren

och bär en bitter blomning varje vår.

Og desse dagane er min "vår" i så måte ...

1 kommentar:

Anita sa...

Føle med dæ.....
har tatt mæ ei tid å mota mæ opp, men...
Itjnå man egentlig kan skriv, men vit æ e der....